tsunamikatastrofer

Det har gått två år sedan allt hände. Sen jag upplevde den hemska tsunami vågen, två år sen jag förlorade mitt hem, mitt allt. Det var en av de hemska stunderna i mitt liv, eller nej, det var den mest hemska stunden i mitt liv. Det var dagen jag förlorade allt jag ägde.

Jag heter Mei Ling och jag kommer från Thailand. Jag är 23 år, bor ännu i Thailand idag och arbetar på ett barnhem. Idag har jag ingen familj, jag förlorade alla under tsunami vågen för två år sedan. Jag hade en lillebror, en storebror, en mamma och pappa och en mormor. Alla blev tagna av den enorma tsunamin den 24 december 2004.

Det var en väldigt varm dag i Thailand, en ovanligt varm dag faktiskt. Jag och mina småbröder var på stranden och spelade fotboll. Mamma och pappa var och handlade mat med min mormor så jag fick vara barnvakt åt mina småbröder. Hela området vid kusten hade varnats att det kunde komma en tsunami, det var efter jordbävningen som uppstod för cirka en månad sen. Jag tänkte att eftersom inte vågen har kommit än kanske den inte alls kommer så jag tog mina bröder ner till stranden för att spela fotboll. Jag kallade på mina vänner också så vi kunde bilda två lag. Vi spelade i kanske 40 minuter tills någon skrek att alla borde springa från stranden. Jag förstod dock inte varför. Men jag kollade ut mot havet och där var det – den enorma tsunami vågen. Den kom helt plötsligt. Den kom i rusande fart och folk runt omkring mig sprang och skrek. Men jag stod helt förtumlad och chockad över vågens stora höjd. Till slut var det någon som tog tag i min arm och släpade mig längs den stekheta sanden. Jag såg hur vågen bara var några meter ifrån att svämma över hela kusten. Sen slog det mig – var är mina bröder? Jag ville gå tillbaka och hämta de men det var redan försent. Jag och min kompis (som var den personen som släpade mig längs stranden) klättrade uppför en liten klippa som var vid stranden. Vi var några stycken som klättrade upp dit. Men mina bröder var inte med. Jag grät. Jag kollade ut på stranden för att se om jag fick syn på de men jag kunde inte skilja på människorna som drogs ut i havet av vågen. Palmer, hyddor, solstolar och sand spolades ut i havet. Till och med bilar och cyklar följde med. Jag fortsatte att kolla runt och plötsligt fick jag syn på en pojke som hade en röd tshirt på sig, det var då jag visste att det var min minsta bror. Han kämpade för sitt liv. Han höll sig fast på en palm men tillslut tog vågen palmen och min lillebror drogs med ut och sen såg jag inte honom mer. Jag skrek och grät. Det gjorde så ont att jag inte kunde göra någonting, inget för att kunna rädda honom. Jag bara såg på när han dog. Jag grät hysteriskt och min kompis höll om mig. Våra andra kompisar hade också försvunnit. Där satt vi, 12 personer, på klippan och kollade på när vågen tog allt. Någon timme senare kunde vi ta oss ner från klippan.

Jag gick direkt hem för att se om något hade klarat sig. Det hade det inte. Allt var borta. Mitt hus var inte ens på samma plats längre. Allt var tomt, det var bara plan mark jag kunde se. Jag brast ut i gråt. Var kunde mina föräldrar vara? Var de hemma? Sköljdes de också med vågen? Människor runtomkring mig grät och skrek. Deras hem var också försvunna. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag och min kompis var de enda som överlevde av våra kompisar. Några veckor senare hade man hittat min mamma och min äldsta brors kroppar. Men resten var försvunna. Jag fick bo i ett barnhem så länge, jag fick jobb där så jag fick en sovplats. Jag kunde varken äta eller sova på flera dagar, jag tänkte ständigt på tsunamin och att den hade tagit hela min familj. Visst jag var tacksam över att jag fick leva men jag hade ändå förlorat min familj, och mina vänner. Nu hade jag ingen. Mina kollegor som jag jobbade med i barnhemmet var oroliga över mig så en psykolog fick komma och besöka mig en gång i veckan i ett år. Det är tack vare honom jag mår bra idag. Både psykiskt och fysiskt. Han hjälpte mig att komma upp på mina ben.

Innan psykologen kom och hjälpte mig levde jag i förnekelse. Jag sa ständigt till alla att min familj bara var på semester och att de snart skulle komma. Jag gick till platsen där mitt hem en gång var varje dag och väntade på att de skulle komma hem. Jag levde i förnekelse. Jag förträngde att min familj hade dött. En kväll orkade jag inte mer så jag tog ett rakblad och skar mot min vänstra handled. Men mina kollegor hittade mig i tid innan det var försent. De visste att jag inte mådde bra, jag behövde professionell hjälp.

Psykologen sa att jag levde i förnekelse, att jag hade förträngt att min familj hade dött av tsunamin. Jag hittade på att de var på semester och att de snart var tillbaka för jag förnekte att de inte fanns vid liv mer. Jag straffade mig själv med att skära mig i handleden. Jag gjorde ingenting för att rädda mina bröder som var med mig på stranden. Jag kunde ha gjort någonting, jag kunde ha letat efter de och dragit med de upp till klippan med mig. Då hade jag åtminstone haft kvar mina bröder. Men jag var självisk. Jag släpades med min kompis och jag gjorde ingenting åt att rädda min familj. Jag hade ansvar och jag bara lät allting vara. Men psykologen sa att det inte var mitt fel. Det är vanligt att folk kommer i chock just innan vågen slår in. Man är inte riktigt medveten om det. Han sa att jag bara hade väldigt mycket tur som hade en kompis som drog med mig upp till klippan. Annars hade jag också dött. Han sa även att anledningen till att jag återvände till platsen där mitt hem var för att det jag gjorde var regression. Jag ville tillbaka till den tiden då allt var som vanligt, då alla levde och jag och min familj åt middag tillsammans varje kväll klockan sju. Jag hoppades på att de skulle komma tillbaka, att inget av det här hade hänt.

Som terapi använde psykologen av ”den tomma stolen”. Jag fick ingen chans att säga farväl till någon i min familj så jag fick låtsas att var och en av dem satt i stolen så jag fick säga det jag ville säga till de. På något sätt kände jag mig lättad efteråt. Jag mådde i alla fall lite bättre för det kändes verkligen som att de hörde allt jag sa. Och det kändes som att jag fick respons. Att det egentligen inte var mitt fel, det var ju inte mitt fel att tsunamin plötsligt kom. Inte mitt fel att jag kom i chocktillstånd. Jag gick också i gruppterapier, så kallad gestaltterapi, tillsammans med folk i området som också hade varit med om traumat. Vi fick var och en berätta vad vi fick gå igenom, vad just vi kände under den stunden tsunamin kom och tog allt ifrån oss. Hur vi känner oss idag och hur vi har bearbetat oss. Alla fick lyssna och man mådde lite bättre efter att ha delat med sig. Det fick oss alla att känna oss mycket bättre. De hade också förlorat någon de älskade, någon som stod de nära. Så jag kände mig kopplad till var och en av de som var med i terapin.

Jag fick också bearbetas genom en terapi som kallades för ren kognitiv terapi. Mina tankar behövde ändras. Min psykolog tyckte inte att det var bra för mig att gå runt och tänka varje dag att det var mitt fel att min familj dog. För så var det ju inte. Så jag gick från att tro att allt var mitt fel till det som egentligen var det rätta- att det var naturkatastrofen som tog allting ifrån mig. Något som vi människor inte kan göra någonting åt. Jag hade många negativa grundantaganden. Jag tänkte negativt hela tiden. Jag försökte skada mig själv som straff. Jag tänkte: ”Varför skulle jag leva och inte de andra? Vad har jag gjort för att få leva?” Idag tänker jag inte så. Idag har jag positiva tankar.

Psykologen sa till mig att säga till mig själv varje morgon och varje kväll:

”Det är inte mitt fel, det var en olyckshändelse, det var en naturkatastrof som jorden har gjort. De mår bra nu. De är trygga. Jag mår bra nu.”

Tillslut mådde jag faktiskt bra. Allt var faktiskt en naturkatastrof, inget av det var mitt fel. Jag lärde mig att människor verkligen förändras efter sådana här händelser. Man förlorar sig själv men så småningom hittar man sig själv igen och kan leva vidare. Jag reagerade precis som alla andra som upplevde naturkatastrofen. Var och en på terapin sa att de också försökte ta livet av sig på grund av skuldkänslor.

Varje gång jag ser vågorna längs havet får jag ett blixtminne från den dagen. Jag kopplar vatten med tsunamivågen. Jag hatar det men jag kan inte göra någonting åt saken, jag kan inte glömma bort det. Varje gång jag ser en familj som går och skrattar tänker jag på dagarna då jag hade min familj och vi var de som gick runt och var lyckliga. Men så är det inte idag. Jag försöker undvika stranden så mycket som möjligt för jag vill inte återuppleva den dagen. Men jag vet att de har det bra nu.

Idag tänker jag än på den dagen då min familj dog. Men jag vet att det inte var mitt fel. Jag kunde inte göra någonting. Idag har jag ett bra jobb på barnhemmet. Jag har fått nya vänner men umgås fortfarande med min kompis som räddade mig den dagen, vi har blivit bästa vänner. Jag har fått nya kontakter och jag lever mitt liv så gott jag kan. Jag tar det dag för dag.

Jennifer Policarpio

Medierna kallar tsunamier för mördarvågor. De slår ofta till utan förvarning och ser fredliga ut på djupt vatten men när de når kusten är de skräckinjagande. En tsunami kan skapas av jordbävningar, vulkanutbrott, explosioner och meteornedslag. Själva ordet tsunami betyder ”hamn våg”. Namnet är japansk och består av ordet ”tsu” som betyder hamn och ordet ”nami” som betyder våg. Förut kallade man tsunamis för tidvattenvågor eller seismiska havs vågor men det är fel för även om tsunami är påverkad av tidvatten när den når kusten så är det inte något som framkallas av tidvatten. Namnet seismiska havs vågor är inte heller korrekt. Seismisk syftar till jordbävningar men en tsunami kan även skapas något som inte är seismiskt.

Tsunamier kan uppstå genom att jordskorpan under havet rör sig så att vattnet ovanför trycks upp eller faller ned. När vattnet efter förflyttningen ska få sitt vanliga jämviktsläge bildas en våg med väldigt stort energiinnehåll. Vågen rör sig som en longitudinell våg, till skillnad från oceanvågor förflyttas vattnet i hela oceanen ner till bottnen vilket döljer den enorma energin i vågen ute på öppet hav. När vattenbottnen blir grundare kommer energin i vågen tvinga havsnivån att höjas då det strömmande vattnet inte har någon annanstans att ta vägen. Havsnivån kommer alltså först att sjunka undan och sedan höjas ännu kraftigare!

Men vad är det egentligen för skillnad på tsunamis och andra vågor? En tsunami skapas inte av vinden som alla vanliga vågor, vågor som skapas av vinden kallas för ”grund våg” vilket betyder att det djup som påverkas av vågen är relativt grunt. Men däremot en tsunami påverkar väldigt djupt ned under ytan. Vanliga vågor kommer nästan alltid i en tät ström med ungefär bara fem till tio sekunders mellanrum. Våglängden, alltså avstånden från vågtopp till vågtopp är väldigt kort jämfört med en tsunami våg som är betydligt mycket större.

Det är mycket ovanligt att våglängden på en vanlig våg överstiger 150 meter. Men en tsunami däremot så kan våglängderna bli upp till 100 kilometer. Det beror på att en stor del av havsbottnen flyttar på sig under jordbävningar. Tidsavståndet kan vara en timme långt. Ni ser hur mycket vågorna skiljer sig.

När man är ute på havet kan man inte skilja på en vanlig våg eller en tsunami eftersom att havsdjupet är så stort. Ju större skillnad det är mellan våglängden och havsdjupet desto större blir vågen. Det är därför tsunami växer till större och otroliga höjder när den närmar sig kusten.

När tsunami vågen når grundare vatten kommer först en stark ström utåt sänka havsnivån på bara några minuter. Om stranden är låggrund kommer man kunna se när den utgående strömmen övervinns av den mycket starkare inåtgående strömmen som då är huvudvågen. Då bildas en enorm lokal vågfront, en tiotalsmeter hög skummande väg. Vågen kan bestå av flera fronter för jordbävningens skakningar ofta är mycket oregelbunden. Om stranden inte är långgrund eller om man befinner sig på en ö kommer man inte alls att märka av fenomenet och får nästan ingen visuell varning förutom när havet drar sig tillbaka.

På bara några minuter kommer tsunamin att höja havsnivån, en enormt kraftig ström kommer då bildas. Vågen orsakar katastrofala skador på låglänta kustområden. Om en 10 meter tsunami slår till kommer allt som ligger mindre än 10 meter under havsnivån svämmas över nära kusten. Den kraftiga strömmen från en 10 meters tsunami sliter loss alla mindre tåliga byggnader som lagerlokaler och mindre hyreshus samt alla båtar som slits loss från sina förtöjningar och även fraktfartyg. En 1 meter hög tsunami kan förstöra småbåtshamnar då många båtar kommer slitas loss i den kraftiga strömmen.

Nedan är en bild på Indonesiens kust efter ett jordskalv som utlöses 2004. Det är historiens mest förödande tsunami.

Världen har drabbats av tsunamis i hundratals år. Europa drabbades av tsunamikatastrofer 1755 och totalt 60 000 omkom och staden Lissabon förstördes. 1908 i Messinasundet omkom 100 000.

Men den som är mest omtalad är jordbävningen i Indiska oceanen den 26 december 2004. Då skapades en tsunami som orsakade förödelse längs Indonesiens, Thailands, Burmas, Indiens, Somalias och Sri Lankas kuster. Vågen dödade hundratals människor och väldigt många av de var turister som befann sig på stränderna. I början av 2005 har man börjat diskutera hur ett varningssystem ska utformas så att människor kan evakueras från stränderna när tsunami är på väg. De flesta av stränderna drabbades flera timmar efter att jordbävningen inträffat. Tsunamin var som värst i Indonesien där havsnivån höjdes med upp till 10 meter och orsakade total förödelse längs det långlänta kustområdet Banda Ache.

När en jordbävning utbryter under vattnet så blir vattnet ovanför flyttat ur sitt normala läge. Detta läge är i jämvikt i förhållande till vattnet runtomkring. När vattnet rubbas försöker vattnet att återskapa jämvikten. Varför sker detta? Jo, på grund av gravitationen. Alltså – när stora områden under vattnet drabbas av en jordbävning finns det stor risk att en tsunami bildas. Men rörelserna behöver inte vara skapade av en jordbävning. Tsunamis kan också uppstå när kontinentalplattor möts.

Allting som får en så stor mängd vatten att flytta sig från sin jämviktsposition kan skapa en tsunami. Rörelsen kan ske antingen uppåt eller nedåt. Vid jordskred och jordbävningar sker rörelsen nedåt. När det är vulkanutbrott sker rörelsen uppåt. Ett jordskred och ett meteornedslag trycker vattnet ner mot botten. De tsunamis som uppkommer på detta sätt är relativt svaga och når sällan land som ligger lite längre bort.

När en tsunami närmar sig land och det blir grundare ändras vågen storlek. Från att kanske se ut som en vanlig och liten våg till att bli en stor tsunami. En våg rör sig snabbare ju djupare den är vilket leder till att vågen saktar in när den närmar sig land. Men energin som vågen har är dock konstant vilket innebär att vågen omvandlar sin rörelseenergi så att den istället växer på höjden. När en tsunami närmar sig land kan den se ut som ett snabbt ökande tidvatten, en serie av vågor som bryts eller en tidvattensvåg. Då tsunamin växer på höjden så måste den ju få vattnet ifrån någonstans.

Vattnet ”dras” ofta framifrån vågen vilket kan göra att precis innan tsunamin når land kan en stor del av havsbottnen torrläggas så att allt vatten sugs ut i havet.

-  Hur kraftiga kan efterskalven vara? Det värsta kan nå 7,5 på Richterskalan. Ett sådant skalv kan skapa fler jättevågor som får samma effekt som de vid huvudskalvet.

-  När kan ett sådant komma? Inom en till tre veckor. Därefter kan efterskalven pågå i flera månader, men de avtar i kraft ju längre tid det går. Till slut märks de inte.

-  Hur stor är risken att något liknande kommer att inträffa igen i samma område? Det kommer troligtvis att dröja. Risken är faktiskt mindre där nu än i andra delar av världen. Det beror på att jordskalv skapas av spänningar mellan jordplattorna ,och dessa släpper i samband med skalvet.

-   Hur ofta skapas sådana här jättevågor vid jordskalv? Det sker ett par gånger varje år, men att de överhuvudtaget märks inträffar kanske vart tionde till tjugonde år. Att de däremot får sådan här konsekvenser händer högst vart hundrade år.

Thailands kuster har ju fördärvats enormt under tiderna. Under de senaste 50 åren har miljön varit utsatt för mycket slitage längs Thailands kuster. Ekosystem längs kusterna har också skadats. I ett miljöperspektiv ska man bevara den biologiska mångfalden. Man ska vara sparsam med naturtillgångar och minimera den miljöpåverkan som orsakas av människans aktiviteter. Rese och turistindustrin är delaktiga i den globala miljöförstoringen bland annat för att man överutnyttjar naturen. Ekosystem som finns i Thailand är till exempel korallrev och mangroveskogar. Människan har påverkat detta ekosystem genom att utsätta reven för störningar som överfiskning, kust utveckling, föroreningar, okontrollerad turism och globala klimatförändringar. Thailand är ju täckt av skogsområden men det kan man inte riktigt se i och med att man fördärvar de för att människan avverkar mangroveskogen för att bland annat ge plats åt turistanläggningar som till exempel sandstränder som är en stor efterfrågan av turister. Skogsområdena har minskat från 70 procent till mindre än 20 procent. Även om den stora katastrofen hände 2004 så fortsätter det att komma turister till området. Så Thailand har inte förlorat så mycket på det. Men samtidigt tycker jag att man kanske inte borde förstöra naturen som till exempel landets skogsområden bara för att turisterna ska bli nöjda. Thailand har ju inte förlorat turismen även om det händer tsunami katastrofer vid området så varför förstöra naturen ännu mer? Det finns redan tillräckligt med stränder där och turisterna trivs.

Man väljer såklart de mest överdrivna och stora bilderna som får människorna att häpna. Man vill få människornas uppmärksamhet och väljer därför bilderna som ser värst ut. Man väljer dock inte där människor syns till och är skadade för det finns människor som är känsliga för sådana bilder. Man ska alltid överdriva i texterna också. Det ska vara överdrivet för att det ska vara mer intressant och mer skandallikt. Rubrikerna är viktigast för det är det första som fångar invånarnas uppmärksamhet.

Eftersom en tsunamis våghöjd är förhållandevis låg ute över djupt vatten, samtidigt som våglängden är stor, är det viktigt att kunna mäta små skillnader under lång tid. Det går att mäta tsunamivågor med satellit. Men satelliten måste passera samma område minst två gånger och det kan ta upp till en vecka innan man kan vara säker på att det rör sig om en tsunamivåg. Men det är inte alltid en tsunami uppstår så fort det är jordbävning. Men för att vara säker är det alltid bra att gå och ta skydd efter en jordbävning. Eftersom att tsunamin kommer i Asien området och den Indiska oceanen borde man förbereda sig inför dem kommande tsunamin. Man kan till exempel bygga huset starkare än vad de är. Man kan bygga skyddscenter där människor kan gå och skydda sig när det behövs och där man har tillgång till värme, sovplats och mat. Man borde ta och samla och förbereda sig nu så att det är klart och när en tsunami kommer är det bara till att ta sig till skyddscentret och vänta tills allt är över. Visst det kanske låter svårt och centret kanske inte håller men man kan ju alltid ta och försöka. Det enda som gör allt delvis omöjligt är att det är ganska fattiga länder och att det är svårt för de att få tag i pengar. Jag hoppas att man kommer på en lösning i framtiden och att det blir bättre så att inte så många människor ska behöva dö under en tsunami. Vi får helt enkelt hoppas på att det finns bättre lösningar i framtiden.