tsunamikatastrofer

Det har gått två år sedan allt hände. Sen jag upplevde den hemska tsunami vågen, två år sen jag förlorade mitt hem, mitt allt. Det var en av de hemska stunderna i mitt liv, eller nej, det var den mest hemska stunden i mitt liv. Det var dagen jag förlorade allt jag ägde.

Jag heter Mei Ling och jag kommer från Thailand. Jag är 23 år, bor ännu i Thailand idag och arbetar på ett barnhem. Idag har jag ingen familj, jag förlorade alla under tsunami vågen för två år sedan. Jag hade en lillebror, en storebror, en mamma och pappa och en mormor. Alla blev tagna av den enorma tsunamin den 24 december 2004.

Det var en väldigt varm dag i Thailand, en ovanligt varm dag faktiskt. Jag och mina småbröder var på stranden och spelade fotboll. Mamma och pappa var och handlade mat med min mormor så jag fick vara barnvakt åt mina småbröder. Hela området vid kusten hade varnats att det kunde komma en tsunami, det var efter jordbävningen som uppstod för cirka en månad sen. Jag tänkte att eftersom inte vågen har kommit än kanske den inte alls kommer så jag tog mina bröder ner till stranden för att spela fotboll. Jag kallade på mina vänner också så vi kunde bilda två lag. Vi spelade i kanske 40 minuter tills någon skrek att alla borde springa från stranden. Jag förstod dock inte varför. Men jag kollade ut mot havet och där var det – den enorma tsunami vågen. Den kom helt plötsligt. Den kom i rusande fart och folk runt omkring mig sprang och skrek. Men jag stod helt förtumlad och chockad över vågens stora höjd. Till slut var det någon som tog tag i min arm och släpade mig längs den stekheta sanden. Jag såg hur vågen bara var några meter ifrån att svämma över hela kusten. Sen slog det mig – var är mina bröder? Jag ville gå tillbaka och hämta de men det var redan försent. Jag och min kompis (som var den personen som släpade mig längs stranden) klättrade uppför en liten klippa som var vid stranden. Vi var några stycken som klättrade upp dit. Men mina bröder var inte med. Jag grät. Jag kollade ut på stranden för att se om jag fick syn på de men jag kunde inte skilja på människorna som drogs ut i havet av vågen. Palmer, hyddor, solstolar och sand spolades ut i havet. Till och med bilar och cyklar följde med. Jag fortsatte att kolla runt och plötsligt fick jag syn på en pojke som hade en röd tshirt på sig, det var då jag visste att det var min minsta bror. Han kämpade för sitt liv. Han höll sig fast på en palm men tillslut tog vågen palmen och min lillebror drogs med ut och sen såg jag inte honom mer. Jag skrek och grät. Det gjorde så ont att jag inte kunde göra någonting, inget för att kunna rädda honom. Jag bara såg på när han dog. Jag grät hysteriskt och min kompis höll om mig. Våra andra kompisar hade också försvunnit. Där satt vi, 12 personer, på klippan och kollade på när vågen tog allt. Någon timme senare kunde vi ta oss ner från klippan.

Jag gick direkt hem för att se om något hade klarat sig. Det hade det inte. Allt var borta. Mitt hus var inte ens på samma plats längre. Allt var tomt, det var bara plan mark jag kunde se. Jag brast ut i gråt. Var kunde mina föräldrar vara? Var de hemma? Sköljdes de också med vågen? Människor runtomkring mig grät och skrek. Deras hem var också försvunna. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag och min kompis var de enda som överlevde av våra kompisar. Några veckor senare hade man hittat min mamma och min äldsta brors kroppar. Men resten var försvunna. Jag fick bo i ett barnhem så länge, jag fick jobb där så jag fick en sovplats. Jag kunde varken äta eller sova på flera dagar, jag tänkte ständigt på tsunamin och att den hade tagit hela min familj. Visst jag var tacksam över att jag fick leva men jag hade ändå förlorat min familj, och mina vänner. Nu hade jag ingen. Mina kollegor som jag jobbade med i barnhemmet var oroliga över mig så en psykolog fick komma och besöka mig en gång i veckan i ett år. Det är tack vare honom jag mår bra idag. Både psykiskt och fysiskt. Han hjälpte mig att komma upp på mina ben.

Innan psykologen kom och hjälpte mig levde jag i förnekelse. Jag sa ständigt till alla att min familj bara var på semester och att de snart skulle komma. Jag gick till platsen där mitt hem en gång var varje dag och väntade på att de skulle komma hem. Jag levde i förnekelse. Jag förträngde att min familj hade dött. En kväll orkade jag inte mer så jag tog ett rakblad och skar mot min vänstra handled. Men mina kollegor hittade mig i tid innan det var försent. De visste att jag inte mådde bra, jag behövde professionell hjälp.

Psykologen sa att jag levde i förnekelse, att jag hade förträngt att min familj hade dött av tsunamin. Jag hittade på att de var på semester och att de snart var tillbaka för jag förnekte att de inte fanns vid liv mer. Jag straffade mig själv med att skära mig i handleden. Jag gjorde ingenting för att rädda mina bröder som var med mig på stranden. Jag kunde ha gjort någonting, jag kunde ha letat efter de och dragit med de upp till klippan med mig. Då hade jag åtminstone haft kvar mina bröder. Men jag var självisk. Jag släpades med min kompis och jag gjorde ingenting åt att rädda min familj. Jag hade ansvar och jag bara lät allting vara. Men psykologen sa att det inte var mitt fel. Det är vanligt att folk kommer i chock just innan vågen slår in. Man är inte riktigt medveten om det. Han sa att jag bara hade väldigt mycket tur som hade en kompis som drog med mig upp till klippan. Annars hade jag också dött. Han sa även att anledningen till att jag återvände till platsen där mitt hem var för att det jag gjorde var regression. Jag ville tillbaka till den tiden då allt var som vanligt, då alla levde och jag och min familj åt middag tillsammans varje kväll klockan sju. Jag hoppades på att de skulle komma tillbaka, att inget av det här hade hänt.

Som terapi använde psykologen av ”den tomma stolen”. Jag fick ingen chans att säga farväl till någon i min familj så jag fick låtsas att var och en av dem satt i stolen så jag fick säga det jag ville säga till de. På något sätt kände jag mig lättad efteråt. Jag mådde i alla fall lite bättre för det kändes verkligen som att de hörde allt jag sa. Och det kändes som att jag fick respons. Att det egentligen inte var mitt fel, det var ju inte mitt fel att tsunamin plötsligt kom. Inte mitt fel att jag kom i chocktillstånd. Jag gick också i gruppterapier, så kallad gestaltterapi, tillsammans med folk i området som också hade varit med om traumat. Vi fick var och en berätta vad vi fick gå igenom, vad just vi kände under den stunden tsunamin kom och tog allt ifrån oss. Hur vi känner oss idag och hur vi har bearbetat oss. Alla fick lyssna och man mådde lite bättre efter att ha delat med sig. Det fick oss alla att känna oss mycket bättre. De hade också förlorat någon de älskade, någon som stod de nära. Så jag kände mig kopplad till var och en av de som var med i terapin.

Jag fick också bearbetas genom en terapi som kallades för ren kognitiv terapi. Mina tankar behövde ändras. Min psykolog tyckte inte att det var bra för mig att gå runt och tänka varje dag att det var mitt fel att min familj dog. För så var det ju inte. Så jag gick från att tro att allt var mitt fel till det som egentligen var det rätta- att det var naturkatastrofen som tog allting ifrån mig. Något som vi människor inte kan göra någonting åt. Jag hade många negativa grundantaganden. Jag tänkte negativt hela tiden. Jag försökte skada mig själv som straff. Jag tänkte: ”Varför skulle jag leva och inte de andra? Vad har jag gjort för att få leva?” Idag tänker jag inte så. Idag har jag positiva tankar.

Psykologen sa till mig att säga till mig själv varje morgon och varje kväll:

”Det är inte mitt fel, det var en olyckshändelse, det var en naturkatastrof som jorden har gjort. De mår bra nu. De är trygga. Jag mår bra nu.”

Tillslut mådde jag faktiskt bra. Allt var faktiskt en naturkatastrof, inget av det var mitt fel. Jag lärde mig att människor verkligen förändras efter sådana här händelser. Man förlorar sig själv men så småningom hittar man sig själv igen och kan leva vidare. Jag reagerade precis som alla andra som upplevde naturkatastrofen. Var och en på terapin sa att de också försökte ta livet av sig på grund av skuldkänslor.

Varje gång jag ser vågorna längs havet får jag ett blixtminne från den dagen. Jag kopplar vatten med tsunamivågen. Jag hatar det men jag kan inte göra någonting åt saken, jag kan inte glömma bort det. Varje gång jag ser en familj som går och skrattar tänker jag på dagarna då jag hade min familj och vi var de som gick runt och var lyckliga. Men så är det inte idag. Jag försöker undvika stranden så mycket som möjligt för jag vill inte återuppleva den dagen. Men jag vet att de har det bra nu.

Idag tänker jag än på den dagen då min familj dog. Men jag vet att det inte var mitt fel. Jag kunde inte göra någonting. Idag har jag ett bra jobb på barnhemmet. Jag har fått nya vänner men umgås fortfarande med min kompis som räddade mig den dagen, vi har blivit bästa vänner. Jag har fått nya kontakter och jag lever mitt liv så gott jag kan. Jag tar det dag för dag.

Jennifer Policarpio